Att vara en skadad idrottare

Datum 2015-10-27 | Tid 23:38:00
Den dagen jag kan vara med på banan igen utan att ha ont kommer vara den bästa dagen i mitt liv. Som ni kanske läst här förut är jag för tillfället och bra många månader framåt skadad. Skadad ifrån att göra det man allra helst vill. Att vara en skadad idrottsspelare kan jag lova er är något av det värsta som finns. Tyvärr talar jag även där av egen erfarenhet då jag för 3 år sen också var skadad. Den gången hade jag ett löparknä som det tog 3 månader för att få bort. Gud 3 månader, det är ingenting. Men just då kändes det som en evighet.
 
Nu har jag åkt på en betydligt värre skada. Överbelastningsskada på en magmuskel och adduktor-muskler, och symfysit. Dvs inflammation i fästena och i symfysen. Avancerat skit. Det är en sån skada som får idrottsspelare att lägga ner karriären har jag fått höra alldeles för många gånger, en sån skada som det inte finns svart på vitt vad som hjälper/funkar eller inte. Så jag mer eller mindre vet inte om jag gör rätt eller inte och jag vet inte heller när jag blir skadefri, OM jag nu blir det. Men det är klart, jag ger mig inte. Skam den som ger sig sa en gång en klok person. Jag har inte sprungit sen i Juni, då spelade jag min sista fotbollsmatch för säsongen. Sen dess har det varit allt emellan rehab till sen helt plötsligt träningsförbud. Det tar på psyket så himla mycket att inte veta hur det kommer sluta.
 
Personer som inte har varit skadade är lyckligt lottade. Vi tar alltid vår kropp för given att den ska fungera dag ut och dag in, så är det väl lite med allt egentligen. Är det inte en icke-täppt näsa man tar för given är det bara det att man kan gå på bena. Min kropp har ändå fått stå ut med en hel del skit under dessa 21 år så man ska ju vara glad att man ens är där man är. Meeeeeen jag vill så gärna bara få spela och träna igen. Nu har det gått för många månader utan någon förbättring så mitt hopp åker som en bergochdalbana. Min pappa har skadat sig en gång och det var en rejäl stukning, en annan har stukat foten oändligt många gånger, sträckt sig, blåögon, skadat ryggen, löparknä, haft problem med ljumskar och nu detta. Men what doesn't kill you makes you stronger säg dom. Vi får väl hoppas på det! Peppar peppar.
 
Det är tur jag har människor runt omkring som stöttar mig. Många frågar mig, vad har du gjort för att få den här skadan? Och det har jag inte ett bra svar på. Det är ännu en mystisk sak med denna skada, man vet inte varför vissa personer får den. Det enda dom vet är att det är personer som tränar mycket som får den. PG (min kiropraktor) Sa att jag fick trösta mig med att det inte är några mesar som får det här, ha-ha. Om några månader eller år kommer jag kunna ge ett mer äkta skratt åt det. Han är bra PG. Enligt honom kommer jag bli bra, bara det att just nu är jag inte ens på ruta 1. Utan jag går igenom kontrollerna som är innan startlinjen.. Ja då förstår ni att jag har en bra bit kvar. Bara att bita i och kämpa på. Och sen, ni som har en fungerande kropp oavsett ålder, stanna upp och var tacksam. Vi har ju trots allt bara en kropp i detta liv och den bör man ta hand om! :) Jag ville bara skriva av mig lite, var inte meningen att jag skulle dra iväg såhär långt he-he. Men det är lätt att tankarna bara flyger iväg när man väl börjat. Nu tänkte jag ta och hoppa i säng, sovgott hörrni.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0